Bok om resan på gång

Nu har vi varit hemma i fem månader, men det känns fortfarande nästan som vi kom hem i förra veckan. Resan lever kvar i mig på så många sätt. Den var inte bara rolig och spännande, den förändrade mig, oss, på många sätt också. Därför har jag börjat skriva en bok. Både om den yttre resvägen - den fysiska, geografiska - och den inre. Både om det vi var med om som turister och som familj. Betydligt mer än det vi rapporterade om här på bloggen! Det kommer nog att ta ett tag. Mina tidigare böcker har gått snabbt att skriva, men den här känns som ett projekt på minst ett år. Vi får väl se. Jag hör av mig och berättar hur det går!

Tre kinesiska dansfilmer

Förutom alla souvenirer vi skickade hem* har vi också tusentals bilder och ett antal filmer med från resan. Filmerna är verkligen helt amatörmässiga men vi blir så glada när vi ser dem, de framkallar omeddelbar bortlängtan! Jag har precis börjat ladda upp dem, det kommer att ta lång tid innan alla är uppe. Men här är iallafall tre ögonblicksfilmer från Kina: (om du inte kan se filmen, klicka på den här länken.) Vi bodde en vecka i Chengdu i sydvästra Kina. Varje morgon satt vi och åt frukost på vårt lilla hostel och beundrade de här flickorna, som gjorde sin morgongymnastik utanför sin affär tvärsöver gatan från oss. Gymnastiken tog ungefär tio minuter - filmen är en minut lång. (om du inte kan se filmen, klicka på den här länken.) Det finns en stor park i Chengdu som heter People's Park. Där kryllar det av folk som tränar tai chi, sjunger karaoke, dricker te, spelar badminton, joggar, läser och dansar. Den här 50 sekunder långa filmen är från en liten plats i parken där många (mestadels äldre) kineser tog sig en svängom. Trevligt! (om du inte kan se filmen, eller vill se den i större format, klicka på den här länken.) I en annan del av parken hade man mer personliga sång- och dansuppträdanden. Den här kinesiske mannen gjorde en dans som var så ... speciell, och förtrollande, att jag tyvärr inte hann få upp kameran förrän det nästan var slut. Det blev bara 17 sekunder av hans säregna dans, men ibland sätter jag den på repeat. Den är SÅ Kina. * Här är en bild på hur det såg ut när vi hade packat upp ungefär hälften av alla souvenirerna. Vi ångrar att vi inte köpte många, många fler. Helst hade vi också velat skicka hem en kubansk gatuorkester, en liten japansk gumma och några geckoödlor. Vi känner inte att ett hem är riktigt komplett utan geckoödlor.

Hur det egentligen KÄNNS att vara hemma

Vi har varit hemma i två veckor. Ändå har vi knappt hunnit packa upp väskorna, för varje dag försvinner som en oljad blixt - det är flyttkartongerna som har väntat sen ett år på att packas upp, ommålning av köket, alla papper och ärenden som måste fixas. Det är nästan lika rörigt som innan vi åkte! Men Lotten frågade hur det egentligen känns att vara hemma, och jag sliter mig nu från tvätt- och blanketthögarna en stund för att besvara frågan. Det känns bra! Och väldigt konstigt. Pierre skrev i en kommentar att man har ungefär 36 timmar på sig att se Sverige med helt klar blick när man kommer hem. Jag lyckades tänja ut den tiden till en hel vecka, främst genom att inte gå ut alls de första tre dagarna. Men på fjärde dagen tog jag mina första stapplande steg ut på Götgatan, och det var verkligen flummigt! Tänk er att någon har gjort en rolig och kärleksfullt tecknad film om Sverige och Stockholm, en där alla är typiska svenska typer. Det var precis som att gå omkring inne i en sån film! Vi tyckte att det var väldigt kallt, och att det kändes skönt på något vis att inte svettas hela tiden. Sen förundrade vi oss över att alla, precis alla, var klädda i svart, och nästan alla hade likadana kläder. Den enda knallgula personen på hela Söder var Maria Llerena som skyndade till sin babysalsakurs på Slussen, och hon är cubanska så det förklarar ju saken. Sen kom vi på att vi kanske inte kan prata högt om allting längre, eftersom alla talar svenska. Sen suckade vi lyckligt över att svenska bilar stannar vid övergångsställena, istället för att försöka köra över oss så snabbt som möjligt. Det är otroligt tyst på kvällen när man ska sova, när det inte finns någon luftkonditionering! De första nätterna var jag tvungen att prassla med täcket ibland för att försäkra mig om att jag inte blivit döv. Det är UNDERBART att slippa bo i väska, att kunna dricka vattnet i kranen, att kranarna inte lossnar när man vrider på dem, att ha riktiga toaletter, att inte vara sambo med kackerlackor, att gå och handla mat och få den hemlagad, att inte behöva flyga eller vara en enda minut på en flygplats, att få tvätta själva i en riktig tvättmaskin, att kunna koka te när man vill. Och mycket annat. Vi saknar solen, musiken, de breda leendena, det blå havet, tunnelbanan i Buenos Aires, folklivet i Hongkong och huvudknyckningarna i Indien. Och mycket annat. Vi både saknar att vara i ständig rörelse, och är enormt nöjda med att få vara i stillhet. Ibland det ena, ibland det andra. Längtar vi ut på resa igen? Inte just nu - inte när våren snart kommer till Sverige. Inte om vi måste flyga. Men någon gång, i höst kanske, kommer nog reslusten tillbaka. Det finns så många platser kvar därute!

Till slut!

Japp - nu är vi hemma på Söder igen. Det blev precis som Julia sa: som att komma till ännu ett land på resan. Det låter kanske överdrivet men det kändes jättekonstigt att höra alla prata svenska, att se svensk tv och att komma in i Stockholm i kylan och mörkret och se alla välkända och samtidigt nya spännande hus och landmärken. Vi var alldeles pirriga och uppspelta! Hemresan skilde sig från alla andra etapper av resan på så sätt att: → Det var första gången vi reste i första klass: vi hittade jättebilliga biljetter med lågbudgetbolaget Cubana och bestämde oss för att slå på stort. Det var värt varenda extra peso, även om stolarna var plastiga och det varken fanns radio eller film. Men vi kunde sträcka på benen och sova nästan i liggläge, jätteskönt! → Det var också första gången vi bodde gratis på ett hotell! Planet från Havanna till Madrid var drygt tre timmar försenat, så vi missade precis flyget från Madrid till Stockholm. Då bokade Cubana in oss på ett flyg nästa dag och skickade oss till ett stort fint hotell nära flygplatsen. Vi fick tre stora dubbelrum med sköna sängar, plus att det ingick middag och frukost i hotellets enorma buffematsal. Hurra för förseningar! → Det var även första gången vi blev tilldelade en man som personligen såg till att vårt fina paraply från Hongkong skulle få stötsäker transport, första gången vi hamnade i en flygplatsmobb (trötta cubaner som har fått vänta i tre timmar mitt i natten har inget tålamod med omständlig incheckningspersonal) och första gången vi snubblade över en jättestor fet död råtta på gå-rullbandet på väg mot bagageutlämningen i Madrid. På samma bagageutlämning var det också första gången en av våra väskor hade blivit öppnad av någon som förmodligen hade tänkt, men inte hunnit, stjäla innehållet. Däremot var det tredje gången vi blev stoppade av tullen. Första och andra gången var det Julias svärd som var problemet, nu hade vi slarvigt nog packat en flaska rom i handbagaget och blev strängt tillbakaskickade till incheckningen. Annat var det i Wuhan i Kina, där tulltanterna fingrade länge och eftertänksamt på Peders stora krigknivar, konstaterade att de var väldigt vassa och packade ner dem igen utan vidare kommentarer. Allt som allt har vi faktiskt haft otroligt få missöden. Vi har tappat en mobil, fått finparaplyet halvmosat på en flygning och en gång verkade det som om en väska inte hade kommit fram till Balis flygplats, men det var bara för att någon förvirrad typ hade tagit fel väska och sen kom han tillbaka med den. Vi har varit förhållandevis friska, bortsett från ett brutet nyckelben, lite feber och ett par enstaka slängar av magsjuka. Och nu är vi hemma. Otroligt tacksamma, omtumlade, solbrända (ett par dagar till), jetlaggade och glada. Vårt hem är en fullkomlig röra av väskor, kartonger, souvenirer, tvätthögar och tio månaders post. Nu ska vi sova ut, friskna till från Havanna-förkylningen, ordna våra papper och njuta av det fantastiska landet Sverige där det finns iskallt och hett vatten i kranarna, fräsch och nyttig mat i affärerna och bra program på tv:n, där man kan gå på teater och bio och konserter och där folk har råd att ta hand om varandra. Dessutom har vi hört att våren är på väg! Det här blir inte sista rapporten - det finns mer att berätta, och vi har roliga bilder kvar som vi inte hunnit ladda upp än. Men nu får det räcka för i kväll. Godnatt! Tack för alla snälla kommentarer och välkomsthälsningar! Det har varit så roligt att ha er med på resan!

Tillfälligt avbrott i Madrid

Nu är vi på hemväg. Cubana-flyget från Havanna var tre timmar försenat till Madrid så vi missade det anslutande flyget till Stockholm. Det gjorde faktiskt inget: Cubanas representant i Madrid bokade om oss till nästa dag och skickade oss till ett fint hotell över natten, där vi just nu försöker ställa om oss till hemmatid (klockan här är 01:55 på natten, precis som i Stockholm, men i kubansk tid är den fortfarande bara åtta på kvällen). Men jag tycker bara att det är skönt att vi inte kunde åka direkt hem. För sen är det ju slut! Slut på en tio månader lång resa, den häftigaste vi någonsin gjort. Julia tröstar mig och säger att jag ska tänka på Sverige som ännu ett land på resan, ett där vi kommer att stanna ganska länge. Well, hello Sweden, here we come ...

From Cuba, with love

Näst sista dagen i Havanna. Näst sista dagen på resan. Vi känner oss upprymda, nerstämda, rusiga av kubansk rom, rytm och livsglädje. Det är dags att börja packa; i ett anfall av resnostalgi drar vi runt på marknaden vid Malecon och köper souvenirer. Cigarrlådor, skivor, glasunderlägg med Che Guevara, en okarina och en flätad krokodil som inte kommer att få plats i väskan. Kuba smyger sig på en, trots att man kanske känner motstånd i början. Även om vi numera är ganska härdade och vana vid strul och kaos var de första dagarna i Havanna jobbiga. Allt krångel med pengar, de skyhöga priserna, konstiga regler och en fallfärdig infrastruktur gjorde oss utmattade och skeptiska. Men efter några dagar börjar man känna den oundvikliga dragningskraften. Musiken och energin i den kubanska själen smittar av sig, snart skuttar man fram i stället för att gå. Våra tre veckor här har inte varit i närheten av tillräckliga, men det vi har varit med om vill vi gärna dela med oss av (på engelska så att våra resbekanta från andra länder kan läsa): • We booked rooms in Cuba through Havana Room Rentals, who gave us a very personal and caring service, and did their outmost to meet our requests. • In Habana we stayed at Casa Ihovanna & Gerardo at San Martin 202, near Capitolio. It is a very nice apartment, in a great location near Parque Central, Calle Obispo and Prado. The family is also very nice and helped us with everything we asked for, and even gave up their own bedroom to us when there was a sudden overflow of guests due to a mishap. Ihovanna has a constant stream of japanese guests, a fact that made at least one of us very happy. • In Guanabo we stayed at Casa Nancy, right at the beach - you actually walk through the garden backdoor onto a small strip of sand and then into the crystal clear blue sea. The place is quite off, but nice and quiet, and the family is very sweet. • In Trinidad we stayed at Casa Marisela, and at Casa Miguel-Suarez. Both very nice, beautiful old colonial houses near the bus station, with kind and caring families. The food was very good and generously served. • There is music everywhere in Trinidad, but we went to Casa de la Musica three nights in a row and heard three great salsa bands. The Sonora Trinitaria played the third night and made us want to stay until morning, even though we had to take the bus very early next day. And some of the casino dancers were incredible, swirling around liking dancing dervishes. • The cuban food is very seldom extraordinary, probably because the country is poor and the produce is rationed. We ate most dinners in the casas, where the food is usually good and plentiful. There are many resturants in Habana and Trinidad: the best ones are usually not the ones run by the state, but the (legal and sometimes illegal) paladars, private restaurants. Our best eating out experience in Habana was the paladar La Guarida, known to most habaneros as the Fresa y Chocolate. Not cheap, but very good food. You need to book ahead. • Oscar Valdes and the Diakara played at the jazz club La Zorra y El Cuervo on Calle 23 in Habana last friday, and it was pure cuban love & energy. If you ever have a chance to hear them play, do not miss it. • The drinks at the Floridita Bar, where Ernest Hemingway is still standing at the counter are just expensive. Nextdoor Monserrate is more fun, at least if the Santiago Habana Band is playing. The bar in Hotel Nacional is expensive too, but forth a visit for the comfy chairs and the old old atmosphere. (It was a real classy joint back in the days, like 1930-1960. When I was staying there with my mother in 1977 the place was almost dead, like a huge DDR motel. Now it has regained at least some of its lost glamour.) • Delirio Habana Piano Bar is a very cuban night club. The entrance looks completely dark and deserted, but when you take the elevator to the third floor (the companera inside will push the right button for you) you'll hear the music, and after you've payed 10 cucs and deposited your bag you can start working your way through the dancing crowd towards the bar. The club overlooks the gloomy Placa de la Revolucion, and there are waiters and guards everywhere, sometimes telling you where you (for some inexplicable reason) cannot sit or stand, but mostly dancing like mad. If you are a tourist-looking man you will immediately be invited, caressed and eaten alive by many young beautiful cuban women in very small dresses. • The musical shows at the Nacional and the Tropicana are open for cubans, but most of them can't afford to go. If you can, you should try one, preferably the Tropicana that has more value for money. • We will miss Habana and Cuba! Thank you Roger, Monica, Ihovanna with family and everyone else who made our stay a real pleasure!

Chan chan

Hur överlever man på Cuba? Med hjälp av musiken: son, trova, bolero, hip-hop, salsa, casino, rumba, mambo, cha-cha! Musiken driver cubanerna framåt, den värmer och lyser upp deras liv; revolutionens glöd bleknar brevid musikens och rytmens hetta. Minsta cubanska barn dansar salsa, de lär sig antagligen rumbastegen innan de lär sig gå. Åldriga slitna cubanska tanter och farbröder skakar loss så fort de första tonerna av en cha-cha virvlar ut genom en öppen dörr. Alla kan texten i sångerna, alla verkar veta hur man hittar rytmen med sina bongos, congas, guiros och maraccas. Vi är lyckliga över att få vara här, i solens och musikens intensiva värme. Maten kanske är enkel, husen och gatorna slitna, hundarna är skabbiga och det finns knappt nånting att köpa i affärerna - men allt blir uthärdligt med musiken.

Tre dagar i Trinidad

Vi lämnade Havanna för en utflykt till sydkusten och Trinidad. Det är en liten UNESCO världsarv-märkt stad som skulle lika Cartagena om den inte var så cubanskt sliten. Men vi gillar den ändå, den är varm och blåsig och musiken är överallt. Vi bor i ett casa i ett vackert gammalt kolonialhus och blir väl omhändertagna. Just nu sitter jag på det bästa internetkafeet i stan, uppkopplingen är långsam som en snigel i ett tuggummi och datorerna är från 1400-talet. I morgon tar vi bussen tillbaka till Havanna där vi stannar i två dagar, innan vi reser hem till Suecia (eller vad det nu hette!).

Historiens dämpade vingslag

Igår var vi med om ett verkligt historiskt ögonblick - Cuba fick en ny president, efter 50 år med samma gubbe vid makten. Man tycker att cubanerna borde vara lite gripna av stundens högtidlighet - dansa på gatorna, eller åtminstone höja på ögonbrynen. Ändå har vi varken sett en enda samba, flaggviftning eller ens ett höjt ögonbryn. Det kan ju ha att göra med att den nya presidenten är Raúl Castro, 73 år och Fidels lillebror, som blev vald, och att det inte precis var folket som valde honom utan snarare blev han utsedd av Fidel och partiet. Vi såg honom på tv:n igår när han höll ett långt tal och kan meddela att han har ett bra magstöd och rejält rullande R. Däremot fick man inte se Fidel. Jag tror personligen att han är no longer. Här är lite kommentarer som vi har hört idag och tidigare de här veckorna, från våra kubanska vänner och bekanta: "Att Raúl blir nästa president betyder att det inte kommer att bli några förändringar, för USA ser Raúl som samma skrot och korn som Fidel och därför kommer de inte att sluta förtrycka Cuba." "Carlos Lage borde ha vunnit. Han är mycket yngre än Raúl och mycket intelligent. Raul är en militärman, han är inte rustad att vara president. Han skulle ha sett till att det blev verkliga förändringar, som att cubaner ska få resa och bo var de vill, inte som nu när det bara är turister som får vara på vissa ställen." "Vi kan inte ta in det här, vi är för vana vid Fidel. Han borde ha förberett någon annan för att ta över, och han borde ha förberett oss på att han inte skulle leva i evighet. Istället har han bara lyft fram sig själv hela tiden - "jag, jag, jag". Och vi har tänkt likadant: "Fidel, Fidel, Fidel"." "Det finns de på Cuba som vill ha en förändring. Men det finns många, många fler Fidelistas. Därför blev det Raúl." "Jag är orolig, för när Fidels styre är slut kanske Helms-Burtons lag träder i kraft, och då kan alla amerikaner som fick sina tillgångar beslagtagna på 50- och 60-talet komma hit och kräva dem tillbaka. Hela det här hyreshuset var ett amerikanskt kontor en gång. Om de förra ägarna kommer hit och knackar på, vad ska jag göra då? Jag har inte råd att köpa den här lägenheten." "Helms-Burtons lag är ett skämt. För det första är det en amerikansk lag, inte en kubansk. Visst, det finns en massa galna exilkubaner i Miami som tror att de kan utnyttja den, men den amerikanska regeringen kommer inte att tillåta vad som helst. Dessutom - se dig omkring. Havanna är i spillror. Vem skulle vilja ha de här skruttiga gamla husen?" "Min mamma och pappa talar alltid om hur vackert Havanna var när de var unga. Man kan ju se på husen hur de måste ha sett ut en gång, det var säkert helt fantastiskt. Men jag känner mig som jag lever i en science fiction-värld, en värld efter undergången." "Cubaner är inte bara stolta - vi är självständiga, och vi vet att vi kan klara oss själva. Vi har tagit oss igenom så stora svårigheter, så många svåra år, helt utan hjälp. Ingen ska komma och tala om för oss vad vi ska göra härnäst - allra minst USA. De har i sanning ingenting att säga till om." "Fidel och hans regering hade en bra dröm, men de har slösat bort de resurser och de infrastrukturer som fanns när de kom till makten. Cuba hjälper andra uländer med miljoner och åter miljoner, men här hemma fungerar ingenting och ekonomin är körd i botten." "Vi är inte rädda för varken USA eller någon annan. Dessutom kommer Hugo Chávez alltid att se till att ingenting händer oss. Han har alltid värnat om Cuba, det kommer han att göra i framtiden också." Alla cubaner talar om "la revolucion" som någonting pågående och nuvarande, fast det var femtio år sedan Castro störtade Batista. Vi kan bara konstatera att Cuba är extremt fattigt och slitet, att cubanerna är vänliga, stolta och spralliga, att de har levt femtio år i en diktatur och är värda ett bättre öde. Fidel gjorde många fantastiska saker, som att lära hela sitt folk att läsa och skriva, att införa fri sjukvård och fri utbildning. Han har också till stor del lyckats skapa ett jämlikt samhälle, med få (synliga) klasskillnader. Men han var en envåldshärskare, och nu kommer hans bror att ta över härskarpinnen. Det är inte befrielsens väg för Cuba.

Hem-o-längtan

Jag har försökt låtsas som ingenting i flera veckor, men nu går det snart inte längre. Den är så tydlig, den tornar upp sig som en svallvåg framför oss. Hemresan. Bara åtta dagar kvar! Det är inte klokt! Jag hoppas i smyg att Carl Bildt ska göra ett nytt utspel mot den kubanska regeringen så att inga svenskar får komma in i, eller ut ur, Kuba. När han ändå håller på kan han gärna säga något dumt om Danmark också, så att danskarna vägrar att låta svenskar flyga över deras luftrum. Då tvingas vi fortsätta resa ett tag till! Visserligen är pengarna slut, men det löser sig alltid. Men det är förstås inte bara tråkigt att komma hem. Det ska bli jättekul - också. Särskilt att träffa familj och vänner! Häromdagen gjorde vi en lista över saker vi ser fram emot: • rent, gott dricksvatten i kranen • tvättmaskinen! • våra egna tekoppar och varmt te • att slippa ha AC/luftkonditionering • våra egna sängar!!! • att få cykla (och kunna cykla i trafiken) • knäckebröd med god ost eller kaviar • att kunna äta fil & flingor till lunch • kära gamla Konsum! • mellanmjölk & bregott • att få äta middag hemma :) • svenskt godis! • att kunna lyssna på musik i högtalare • enhjulingen (det är Julias längtan) • att slippa boka flygbiljetter och hotell • att inte behöva ta med sig toapapper när man ska ut på stan • att slippa lägga toapappret i en papperskorg Undrar hur lång tid det går innan man börjar ta såna saker för givet igen!

Amor para todos

Kvinnorna på Kuba - och överallt i Sydamerika där vi har varit - verkar trivas så bra med sina kroppar, oavsett hur de ser ut. Man blir nästan lite avundsjuk! Vare sig de är korta eller långa, tjocka eller smala, gamla eller unga - de allra flesta verkar gilla att visa upp sig och att ta plats. Ingen är för fet eller för hårig för att klämma in sig i ett par hotpants och ett korvskinnslinne. De är stolta över att vara kvinnor, det räcker helt enkelt. Kanske hänger det ihop med att kärleken får vara mer gränslös här, den sveper in även de gamla och de fula. Ingen annanstans än i Sydamerika har jag sett så många äldre par gå hand i hand eller pussas och kela bland folk. Rynkiga gamlingar som hånglar på stranden - går det ens att tänka tanken i Sverige? Här i Havanna handlar det visserligen om trångboddhet: ofta bor minst tre generationer under samma tak, på samma lilla yta. Varken nygifta eller medelålders par kan räkna med ett eget rum, ett privatliv. Därför går det knappt att gå tio meter längs Malecon om kvällarna utan att snubbla över folk som sitter och kramas. Även i hemmen är det ett himla pussande. Varenda gång mammorna och papporna kommer hem från jobbet pussar de sina barn på kinden, och barnen som kommer hem från skolan pussar sin gamla mormor och farfar som sitter på balkongen, grannarna kindpussas i hissen och folk som ses på gatan både pussas och tar i hand. Samt att alla här ler mot varandra när de möts. Som svensk får man träningsvärk i mungiporna de första dagarna, sen går det av bara farten.

Lima, lama

Några i familjen var som sagt i Bolivia och Peru när vi var i Colombia, men nu är de här med oss på Kuba. De har klättrat i bergen i Macchu Pichu, haft närkontakt med lamor och alpackor, tuggat kokablad, gått på tågspår och och tagit sig från Cusco till Lima trots en galen generalstrejk. Vi är glada att ha dem tillbaka!

Cash is king on Cuba - men inte US-dollar

Kuba är ett uland i mångt och mycket, och som turist tror man att det ska vara billigt. Men tack vare Castros diktatoriska styrelseskick och USA:s sanktioner är (plan)ekonomin, eller rättare sagt kostnaden för turister nästan som i väst, eller dyrare. Till detta kommer problemet med valutatransaktioner; att växla från US dollar kostar 20 % i ”växlingsavgift” som inte går att komma undan. Det går naturligtvis att använda kort, men bara om man är villig att betala ett påslag på 11 %, både i bankomater och köp på allt, som t ex hotelrum och resturanger. Resecheckar samma sak, 11 % på dem med. Alltså: ska man resa till Kuba bör man betala så mycket som möjligt i förväg genom en resebyrå, och/eller ha med sig en rejäl påse euro som är en av de få valutor som man kan växla utan påslag. För att ytterligare komplicera det hela används två valutor, pesos (CUPs) och pesos convertibiles (CUCs), varav den sistnämnda är den valuta som turister använder. Vanliga pesos är i princip ointressanta för turister, och används officiellt bara av kubaner. Det är också den valutan de ”ska” använda , och får sina löner i. (Lönerna är extremt låga: en normal månadslön ligger på mellan 60-150 SEK.) I praktiken är det CUCs som alla vill ha, och alla förväntar sig få betalt i, iallafall på turistorienterade platser som t ex Havanna. Generellt är det alltså förhållandevis dyrt, även om det som alltid går att leva billigt om man vill. Som exempel kan nämnas att boende i ett så kallat casa particolar (ett privat boende hos en kubansk familj, som till viss del är industrialiserat, med tillstånd från staten etc) kostar 30-35 CUCs (cirka 200 SEK) per rum och natt i statligt, enhetligt satta priser. Detta är det absolut billigaste boendealternativet, och är ofta ett bra alternativ till hotell. De finare hotellen ligger på ca 100 CUCs (cirka 700 SEK) och uppåt. Hotel Nacional, Havannas klassiska lyxhotel från forna kolonialdagar, kostar ca 170 CUCs per natt för det billigaste rummet. Men cigarrena är finfina (men ganska dyra dom med; Cohiba Esplendidos, Castros favorit, kostar cirka 20 CUCs styck - om man inte köper skräpcigarrer på gatan, eller har tur att hitta riktiga under-bordet cigarrer! Priset hemma är dock betydligt högre), musiken är underbar och överallt, och kubanerna är coola som cats ...

Cubabilder

Vi bor just nu hemma hos Giovanna och hennes familj, i ett casa particular i gamla Havanna. Vi har utsikt over hela Havanna och blir valdigt val omhandertagna - nar man bor hemma hos folk far man mycket och god mat, till skillnad fran oftast nar man ater ute. Den kubanska maten ar inte sa markvardig (framforallt ar den ransonerad och dyr for turister) men har hemma ater vi gott, hummer och kyckling, malangas och ris med svarta bonor. Det ar fortfarande valdigt stillsamt har. Ingen dansar pa gatorna mer an vanligt, och vi har inte sett nagra demonstrationer. Den nya presidenten kommer inte att utropas forran den 24 februari. Nar vi fragar vara bekanta om de inte tycker att det ar spannande rycker de mest pa axlarna. "Om Raúl blir vald blir det anda ingen forandring - USA kommer att fortsatta behandla Cuba likadant. Bush tycker att Fidel och Raúl ar samma sak." Det allra basta med Cuba ar fortfarande musiken. Det ar musik overallt, son och salsa och trovadores i varenda gathorn. Man blir sa lycklig! Har kommer lite mer Cubabilder - hoppas att ni kan se dem, Blogger fungerar knackigt har och jag vet inte om bilderna visas som de ska. De flesta bilarna här skulle inte gå igenom svensk bilbesiktning, men måste de hålla ihop så måste de Den dagliga diskussionsklubben på Jose Marti Halva livet levs på balkongen

En ny dag över Havanna

"Castro har avgått" stod det i ett sms i morse, men här i Havanna verkar fortfarande allting helt lugnt. Kubanerna avvaktar nästa nyhetssändning och det dagliga runda bordssamtalet på tv i kväll. De vet att inget är säkert, någonsin. Många tror att det blir Carlos Lage, inte Raul Castro, som blir nästa president, men hursomhelst blir det nog ingen större skillnad. Alla vet att Bush dröm har gått i uppfyllelse i och med Castros avgång, men de flesta vill inte att USA kommer hit och lägger sig i - gärna förhandlingar, säger de vi har pratat med, men Bush ska inte komma och styra och ställa. Alla vi har träffat har någonting att klaga på när det gäller Kuba, och alla är mer eller mindre kritiska till det kubanska styret, framförallt ekonomin som är urusel. Men de flesta säger att de faktiskt gillar Castro, iallafall som person, och verkar oftast tycka att USA är den verkliga skurken i dramat. Det går också rykten om att Castro i själva verket är död. Vi återkommer när vi vet mer! Vi har inte kunnat skriva så mycket om Kuba för det är svårt att få tillgång till internet, men vi har varit på stranden i Guanabo några dagar och är nu tillbaka i Havanna. Kuba är underbart, knasigt, hopplöst och roligt. Fler rapporter och bilder snart.

Mot Kuba!

Nu sitter vi på flygplatsen i Panama. Flyget till Havanna går om en halvtimme. Vi kom på för bara några veckor sedan att svenskar behöver ha visum till Kuba, sen Carl Bildt gjorde sig till ovän med Kubas representant i FN. När vi hörde det började vi leta efter information på nätet och kontakta de kubanska ambassaderna, men vi fick höra olika överallt och blev till slut riktigt oroliga att vi inte skulle hinna till något konsulat i tid och kanske inte ens få komma in på Kuba. Till slut visade det sig att man bara behöver visa sin biljett vid incheckningen och betala 26 US$, så får man ett turistvisa. Så enkelt var det. Utmaningen i dag var istället att komma ut från Colombia. Incheckningen tog ungefär hundra år och både vi och vårt bagage blev säkerhetskollade flera gånger. En vakt klämde Peder på magen så att han fick blåmärken, och oss tjejer klämde de också på lite överallt. Men nu är vi på väg till Kuba! Det ska bli så himla spännande!

Tankar i en taxi på väg från Cartagena

Tidig morgon i Cartagena. Vi har fått tag på två taxibilar och reser den korta vägen till flygplatsen. Staden har just vaknat, vi kör långsamt på de smala gatorna för att inte krocka med cartagener på väg till arbetet eller universitetet, tidningsförsäljare, juice- och empanadastånd och souvenirkrängare som gör sig redo att fånga upp de först, morgonpigga turisterna. Solen skiner, som den gör 360 dagar om året här, på de gråa gamla murarna som spanjorerna byggde till skydd mot pirater, på de små färglada husen och på havet som glittrar utanför taxibilens fönster. Vi hade kunnat stanna längre här, särskilt som två hela dagar gick åt till att fixa biljetter, boende och valuta till Kuba-resan. Bara besöket på Western Union tog en dryg timme och var helt absurt, med en övernitisk säkerhetsvakt, digitala tumavtryck och en colombiansk tv-såpa i väntrummet. Vi hade tagit ut två miljoner pesos men de hade bara 700 euro så vi fick nöja oss med det. Men det får bli mer Cartagena en annan gång, hoppas jag - det fanns mycket att se som vi inte hann med, och framförallt var det en fin liten stad och colombianerna var verkligen varma och vänliga. Vi bodde på Casa India Catalina i ett rum med loft, eget kök och blommig balkong. Vi kan verkligen rekommendera hotellet, personalen var hur snäll och hjälpsam som helst, det fanns en liten pool och någorlunda wifi. Det var lite i dyraste laget, men vi fick fyra sängar för samma pris som tre så det var ok. Stan dräller av restauranger - ingen riktig höjdare och några turistfällor, men det mesta var ändå hyfsat och på många ställen spelar de skön musik, och flera kvällar såg vi elektrisk colombiansk dans. En dag tog vi båten ut till Islas del Rosarios och besökte ett fantastiskt havsakvarium med delfiner, hajar, jättesköldpaddor, muränor och barracudor. På hemvägen blåste det upp och båten krängde på fyra-fem meter höga vågor. Vi satt på däck och blev helt genomdränkta av skum och vågor: när vi kom fram hade vi så mycket salt i håret, på huden och i kläderna att man hade kunnat skaka oss över maten. Brevid oss satt en man som såg lite ut som Pablo Escobar, med sin familj som bestod av en sjuttonårig kurvig fru i hotpants och stora solglasögon, en kusin och hans fru samt en pytteliten mormor. När det stormade som värst var jag orolig att mormorn skulle blåsa bort, för familjen satt bara och drack colombiansk sprit och skrattade, men till slut satte de på henne en stor orange flytväst (fast lite på sniskan så att en turist fick knyta fast den ordentligt). Mormorn såg lika oberörd ut hela tiden. Efter en stund somnade hon, lutad mot mig.

Rio var lite wild and crazy

Våra åtta dagar i Rio de Janeiro var helt utmattande, och inte bara för att karnevalen höll oss uppe om nätterna. Rio är som ... som Buenos Aires stökiga lillebrorsa, som en yngling som har festat i flera dagar och nätter och är helt instabil. Det finns en spänning och ett mörker i Rio som jag inte har upplevt någon annastans, trots att vi har varit på många ställen där fattigdomen och de extrema klasskillnaderna också funnits. I Rio är det så sjukt nära. Vi bodde i det rika området Ipanema, men bara några kvarter från hotell- och affärsgatorna råder extrem fattigdom och våldsamhet. Vi var inte precis rädda för vår egen säkerhet även om vi självklart tog andra resenärers varningar på allvar, men den där spänningen kändes alltid. Den bidrar säkert till det totaltokiga festandet under karnevalen - folk släpper verkligen alla hämmingar och överskrider alla gränser. För det mesta är det bara roligt och härligt, men vi såg också hur vissa blev helt galna efter dygn av festande, fylla och droger. En kväll såg vi en man som slog ner sin gravida kvinna, ibland blev det slagsmål och ganska ofta hördes sirenbilarnas tjut. Man blir definivt rånad i Rio under karnevalen, även om man inte träffar någon maskerad skurk i en mörk gränd. Alla hotell, restauranger och turistställen dubblar och tripplar sina priser i februari. Vi blev lurade när vi hyrde lägenhet och fick bara hälften av de kvadratmeter vi hade betalat för, plus att det som skulle ingå antingen inte fanns eller inte fungerade. Om man inte vill riskera att bli blåst ska man boka minst ett halvår i förväg, och se till att ha pålitliga kontakter! Men - som jag skrev förut är själva karnevalen helt underbar och värd allt besvär, och stämningen i det supermixade Rio är unik och fantastisk. Vi hade väldigt roligt, åt god mat och dansade så att sandalerna gick sönder. Här är några ät- och badbara Ipanematips: • Alessandro e Federico, italiensk mat, god hämtpizza. supersnabb service • La Forneria, himmelskt god italienare (prova tonfiskcarpaccion och dö lycklig) • Via Sete, organiskt, snyggt och gott • Delírio Tropical, vårt favoritfik och lunchställe med goda mackor, sallader och gratis wifi • Ipanemastranden! Mycket finare och roligare än Copacabana. Rioborna har delat upp den i egna revir, exempelvis finns det en speciell homo-sträcka och en för intellektuella, vänsterfolk och gamla hippies (den biten kallas Elefantkyrkogården). Men vem som helst får sola och bada var de vill, och det finns tusen fik längs den trevliga strandpromenaden. Flera bilder från Ipanema här. • Capirinhas förstås. Av någon lustig anledning blir man inte alls lika berusad av den i Rio, bara glad och snillrik. Och så kan man plötsligt dansa samba.

Cartagena, Colombia

Helt av en slump kom vi till Colombia - vi träffade en colombiansk tjej i Buenos Aires som talade så varmt om sitt land i allmänhet och den lilla staden Cartagena i synnerhet. Eftersom vi gärna ville dela upp den långa flygresan från Brasilien till Kuba bestämde vi oss för att mellanlanda i Colombia och stanna fem dagar i Cartagena. Så här är vi nu - det vill säga fyra av oss är här. Killarna reste från Rio till Peru via Bolivia, för en sedan länge planerad trek till Machu Picchu. Vi ska ses på Kuba om ett par veckor. (Resan hit var för övrigt en av de värre. Först fick vi sitta upp hela natten på Rios gräsliga flygplats eftersom flyget gick kvart över fyra på morgonen, sen var planet trångt och överfullt och jag blev sjuk och svimmade på flygtoaletten! Efter åtta timmars flygning fick vi vänta sju timmar i transit i Panama (fast där hade de åtminstone sköna soffor man kunde sova på) innan flyget till Cartagena.) Colombia är inte ett självklart resmål, särskilt om man läser UD:s reserekommendationer. Men Cartagena är en av kontinentens mest turistbesökta städer (till större delen är turisterna från Sydamerika) och anses vara hyfsat säker, om man tänker sig för och inte ger sig ut i buss på landsbygden. Alla colombianer vi har träffat hittills har varit otroligt snälla och generösa, och staden är verkligen en sevärdhet.

Tvättråd

Om man inte har tillgång till tvättmaskin kan man passa på att tvätta kläderna i duschen, när man ändå har vattnet på. Schampo eller flytande tvål fungerar alldeles utmärkt. Det spar tid, plus att det är roligt att duscha med kläderna på (fast man får förstås ta av sig dem när man ska tvåla in dem). Och om man inte har torktumlare kan man spänna upp snören i sovrummet och torka kläderna i den fuktiga havsbrisen eller den skrällande iskalla luftkonditioneringen. Det tar några dar, men sen är det torrt.

Lost in translation 2, eller Hur bristande kunskaper i portugisiska kan göra en vithårig

(Nu med bildbevis!) I går skulle jag klippa mig (för första gången sen vi reste, så det var verkligen hög tid). Jag stannade utanför en frisersalong och blev mer eller mindre insläpad och satt i stolen. Mitt portugisiskalexikon har bara en friseringsfras (I want a haircut and blowdry / Eu gostaria de cortar o cabelo e fazer escoba) men det var precis vad jag behövde, så allt verkade gå enligt planerna. Frisersalongen hade en intim och familjär stämning: på cirka femton kvadratmeter uppehöll sig tre små frisörskor, en långsmal frisör, den mörklockige, hårbröstade och guldkorsbehängde Sebastian (ägaren till Sebastians Coiffure), en nagelfixerska, en gammal farbror som hjälpte till där det behövdes samt, under de två timmar jag befann mig där, sju kunder inklusive mig, varav två var ett par långbenta brunbrända lockiga sambadansöser. Min frisörska hade ett smycke i form av ett öga i naveln, som stirrade på mig varje gång hon klippte min lugg. Alla pladdrade ovabrutet med varandra och alla kunder verkade antingen tillhöra familjen eller ha jobbat där förut. Medan en tant väntade på att hårfärgen skulle verka hjälpte hon en av frisöserna att plattånga en annan kunds hår, och nagelfixerskan passade på att bli kammad av den gamle farbrorn under de minuter som ingen ville ha sina tår borstade. Min frisörska visade mig på teckenspråk att hon tyckte att jag borde färga håret, och hämtade en provkarta med färger. Okej, tänkte jag (jag var nog lite omtöcknad av frisyrkemiska ångor) och pekade på kunden brevid mig, en brasilianska med vackert mörkrött hår. - That colour? Alla i lokalen började tjoa, yla och vifta med pekfingrarna. - No no no! My colour to strong for you! ropade den rödhåriga, och alla nickade instämmande. - You are so white! So white! Jag tänkte protestera eftersom jag är väldigt stolt över min solbränna (jag har inte varit så brun sen jag var fem år) men min frisörska nöp mig i armen för att visa hur absurt blek jag var och ropade en lång harang som den rödhåriga översatte. - Maybe some blond parts, yes? Blonda slingor kunde ju vara nice, jag hade det för några år sen och det var fint, så jag tackade ja. En och en halv timme senare, när folien var borttagen och håret grundligt borstat, klippt, blåst och fluffat, tittade jag mig i spegeln och såg The Wicked Witch from Sweden, eller möjligen en åldrad Fäbodjäntan, med platinablont hår. Sambadansöserna ställde sig på varsin sida om mig och klappade mitt blekta huvud. - Are you happy, is this what you want? frågade de leende. Jag såg frisörskans oroliga blick i spegeln och svarade naturligtvis - Very happy, muito bem, obrigada! ... före ... efter

Gott och blandat

Nu har vi kommit hem från Sambodromen. Vi såg fem parader sen var klockan halv fyra på natten och det ösregnade så vi åkte hem. Det var kul och galet och framförallt världens bästa mix: ALLA får vara med och dansa samba, oavsett om de är unga eller gamla, tjocka eller smala, homo eller hetero, rika eller fattiga, brassar eller turister. Alla dansar efter förmåga, och det blir helt fantastiskt. Varför kan inte hela livet vara så?

Tata-tata-taada, tata-tata-taada

Häromkvällen gick vi vårt första sambatåg, eller blocos som de kallas här. Varje kvarter med självaktning har ett eget sambaband, och veckorna före och under karnevalen går de på parad i sitt område. Om man lyckas klura ut var och när paraden går är det bara att åka dit och hoppa in i tåget (fast det börjar typ alltid två timmar senare än beräknat, eftersom alla måste hitta sin trumpet och provskaka sina maracas och sätta på sig glitterperuken och vaxa benen och snacka lite med grannen och dricka upp sin capirinha först). Vårt tåg kom igång vid elva på kvällen och drog med sig oss i en dansande, sjungande, hoppande varm ström av cariocas. Lastbilen som körde längst fram före orkestern kunde knappt ta sig fram för alla människor på gatan så alla i paraden dansade vild samba med myrsteg. Vi dansade och viftade och hoppade och sjöng med så gott vi kunde. Det var väldigt kul förstås, vi var omringade på alla sidor av glada, unga, och gamla entusiaster och alla sjöng med och kunde alla sånger. I kväll ska vi gå på till Sambodromen och se de stora karnevalstågen, det som är höjdpunkten på karnevalen. Det börjar vid sex (läs nio) och håller på tills solen går upp. Just nu ösregnar det i Rio men vi håller tummarna för att det lättar till i eftermiddag.

Argentina - Brasilien 5-3 i halvlek

Bussen från Buenos Aires till Iguazu (cirka 17 immar) var business class, flera snäpp bättre än cama-bussen från Chile. Man fick hyfsat god mat och vin (alla blev tillfrågade om de ville ha en stor whiskey, även barnen), stolarna var jättesköna och man kunde vika ner dem i plant liggläge för att sova. Allt var faktiskt toppen, förutom att både filmljudet och skvalmusiken från radion var jättehögt på i högtalarna som man inte kunde stänga av eller sänka, och att de satte på radion halv sju på morgonen med en skräll. Dagarna i Puerto Iguazu var också väldigt bra, som jag redan har rapporterat (nu finns själva vykortet också med!). Hostelet var helt ok, särskilt om man spenderade så lite tid som möjligt i de pyttesmå rummen med de knöliga sängarna. Istället kunde man sitta i loungen, spela biljard eller pingis, läsa, äta, dricka, simma i poolen, prata med trevliga gäster eller studera amerikanska ungdomars ölhävnings- och hångelteknik. Framförallt kunde man förstås åka till Cataratas, vattenfallen, som kanske är det häftigaste man någonsin kan få se i H2O-väg. Sen tog vi en ny buss till Rio (cirka 19 timmar), och den var inte rolig alls, trots att det var samma bussbolag och vi hade betalat samma pris för biljetterna. Mitt säte var nerkletat med tuggummi, och när jag fick en ny plats regnade det in och blötte ner hela min bok, så jag flyttade tillbaka till tuggummit. Ljudet var ännu högre i den här bussen och filmerna som visades var Mister Bean, Deuce Bigalow II och Fiddler on the Roof från 1971. För i fridens dar. Det regnade hela vägen till Rio, och när vi kom fram var det bara en massa strul. Han som skulle hämta upp oss var inte där, lägenheten som vi hade hyrt var mycket mindre än vad hyresvärden hade sagt, vi var blöta och trötta och hungriga och allt var bara dyrt och dumt. Nu, efter några dagar, känns allting mycket roligare (jag ska berätta mer om Rio och karnevalen snart!) men än så länge leder Argentina fortfarande över Brasilien, i mitt hjärta iallafall. Buenos Aires var så himla ljust och vackert - det var som om någon hade kommit på de perfekta måtten för en stad (hur höga husen ska vara, hur breda gatorna och så vidare). Porteños var inte alls dryga, snarare vänliga och tålmdiga. Stolta, javisst, men med all rätt! Vi hade också hört att BA-borna ska vara de mest kroppsfixerade och plastikopererade i världen, och visst såg vi en del gummibröst, studsrumpor och badbollsläppar. Men också mycket naturlig, avslappnad, gungande rullande skönhet. Maten var god och billig, fiken var jättetrevliga (vi kan verkligen rekommendera både Cafe Tortoni på Avenida de Mayo 829, Richmond på Avenida Florida 468 och Clasica y Moderna på Callao 892) och även var jazzklubbarna väldigt nice (tex Thelonius och Notorious). Men nu är vi i Rio som sagt, och nu måste jag skynda mig hem för att se min första sambaparad. Karnevalen börjar idag, så nu blir det kanske inte så mycket lugn och ro i några dagar!

Nio månader

Idag har vi varit ute i nio månader. Det betyder att vi i skrivande stund har varit på resa 276 dagar, 6 timmar, 44 minuter och 27 sekunder. Det är lång tid! Men samtidigt alldeles för kort. (Nu börjar vi dessutom närma oss slutet på äventyret. Vi hade ju hoppats kunna vara borta ett helt år, men vi är troligen hemma redan i mars, efter tio månader.)

Hej vi är i djungeln

Det här blir bara ett vykort för nåt annat hinns inte med. Hej, hur mår ni, vi mår bra. Vi är i djungeln i Argentina på gränsen till Brasilien, i supercoola djungelbyn Puerto Iguazu. Vi har sett världens vackraste plats, blivit blöta i vattenfall och spanat på krokodiler (eller kajmaner). Vi bor på Hostel Inn Iguazu tillsammans med hundratals festande ungdomar. Puh! I morgon tar vi bussen till Rio de Janeiro. Skriver snart igen, puss och kram! /Anna PS Alla hälsar! PPS Bilder kommer snart!

El Subte

Presidenten och alla andra: el subte, Buenos Aires tunnelbana i trä. utsikt genom bakfönstret :: :: :: plattform :: biljettkiosk :: spärrar :: trötta resenärer :: :: :: ombordning :: inuti, i farten :: handtag :: stationskylt (klicka på bilderna om du vill se dem större!) Alla tåg är inte av trä, det finns fula fyrkantiga järnvagnar också. Men på vår linje (A) är det bara trätåg tror jag. Man får öppna dörrarna själv, och många öppnar dem i farten, läskigt! Det är väldigt billigt att åka: 90 centavos (1,80 kr) per resa i hela tågnätet. Man köper påfyllbara kort (SubteCard) eller biljetter (SubtePass) som man stoppar in i automatspärrarna och får tillbaka - en biljett kan gälla för en, två eller tio resor, så man kan köpa ett tiokort och dela på om man är fler. I rusningstid kan det bli lika trångt i vagnarna som på Tokyos tunnelbana, men här är trängseln inte lika tyst och disciplinerad. På linje D kommer det alltid tiggare och folk som uppträder, men alla är väldigt ödmjuka och inte ett dugg påstridiga. Och många ger pengar också.

Habla spanska

Spanskan kommer tillbaka bit för bit, ofta i utbrott som ¡Ay, que calor!, Yo no soy marinero, soy capitan eller ¿Donde esta el baño?. Märkligt vad många spanska fraser som har legat i dvala i någon sval del av hjärnan, redo att tas i bruk när temperaturen stiger. Jag pratade flytande spanska när jag var liten, men bara de första fem åren, sen reste min spanska extramamma hem och jag glömde bort allting. Sedan dess har jag lärt mig italienska, men det är inte så gångbart i Buenos Aires, trots att det sägs bo runt en halv miljon italienare här, snarare förvirrande som när man råkar säga dodici istället för spanska doce, varpå expediten tror att man vill ha 200 (dociento) bröd i stället för 12. Dessutom pratar de en helt annan spanska i Sydamerika än i Spanien (det heter castellano här), och olika i alla länder. Argentinarna uttalar bara mitten av orden och sväljer resten. Det sista s-et i till exempel tres hörs tydligt ibland, ibland inte alls. Och hur vi än försöker säga y-et i Mayo (vi bor på Avenida de Mayo så vi säger det ganska ofta) så svarar folk (efter att ha rynkat pannan, viftat med ögonbrynen och sett allmänt förvirrade ut en lång stund) "¡Aha, MAYO!" på ett helt annat sätt (antingen maschå, mahå, majå eller masjå). Fast å andra sidan - hur ska en spanskalande person förstå vad det betyder när en stockholmare säger adeere? Vi har köpt Lonely Planets braiga lexikon Latin American Spanish, och det är mycket praktiskt. Det har de flesta fraser man kan behöva använda eller förstå, ett fylligt matlexikon och över 2000 ord i en spansk-engelsk-spansk uppslagsdel, samt är uppdelat i olika funktionella rubriker och färgkodat. (Visserligen använder jag personligen aldrig kapitlet med rubriken Romance, men jag är helt fascinerad av att dagens lexikon skiljer sig så väsentligt från de uppstyltade gamla tråklexikon jag reste med som tonåring. Idag kan man hejda sig mitt i en passionerad kyss och slå upp till exempel Do you have a condom (¿Tienes un condon?); Take this off (Sácate esto) eller Easy tiger! (¡Con calma!). Efteråt kan man fråga Are you seeing someone else? (¿Me estas engañando con alguien?) eller bara kort säga I never want to see you again (No quiero volver a verte). Tiderna förändras!)

Handla mat i utomlandet

Att handla mat på Coop hemma är föga upphetsande. Man vet var allting står och vad som finns inuti, det går på rutin. Annat är det när man ska handla mat i utländska supermarkets! Först ska man hitta själva affären. Antingen frågar man lokalbefolkningen eller så följer man spåret av människor med matkassar, uppströms. Men sen kommer den stora utmaningen: att hitta mat som man fattar! I Australien och Nya Zealand var det inte så svårt. Det fanns ungefär samma sorts mat som hemma med samma sorts namn och symboler. (Däremot tar det ungefär hundra år att gå igenom deras jättestora mataffärer: det känns mer som att gå på IKEA än ICA). De asiatiska affärerna är mer spännande, med ovanlig mat, krylliga bokstäver och ofta inte en engelsktalande kotte att fråga. Men den största utmaningen hittills är Sydamerika. Bokstäverna är samma gamla men allt annat är annorlunda! Visst, de evigt onda världsomspännande märkena finns här också. Men om man nu vill undvika dem så är det rena Amazonas därute! Man kan sällan gissa på förpackningen vad som döljer sig i - det ser mest ut som leksaker eller tvättmedel allting. För att inte tala om maten som man kan se. Äter de verkligen de där klumparna och snörbitarna? Ska potatisen verkligen vara luddig? Varför finns det bara youghurt i påse? Och vitt, osaltat margarin som smakar plast? Fast å andra sidan finns ju också små tjocka underbara salamikorvar, biffstek som gick och betade på Pampas för en timme sen, färska jordgubbar för tre kronor litern och knallgröna obesprutade äpplen. (All frukt är så färsk så den gnisslar, och en hel del verkar vara obesprutat. Men för övrigt finns det nästan inga ekologiska varor. Annat var det i Hong Kong, Singapore, Australien och Nya Zealand - de ligger hästlängder före Sverige i ekologiskt utbud.) Till sist kommer man till kassan. Nästan överallt där vi har varit finns det en extra person i kassan som bara plockar i varorna i påsar, och här i Buenos Aires skickar de hem varorna för en tia, om man handlar för mer än 100 pesos (cirka 200 kronor). Betalningen är nästan alltid strulig om man betalar med kort, och här måste man visa sitt pass dessutom. Men maten är löjligt billig: igår gick det på runt 400 svenska kronor för kanske åtta kassar med mat och tre flaskor vin. Så jag klagar inte.

Argentina!

Buss vann över flyg med 6-0, så vi tog oss till Terminal Santiago för att köpa sex biljetter i semi-cama till Buenos Aires. Efter en timmes förvirrad kommunikation på spanska, spangelska och ett och annat svenskt ord mumlat mellan tänderna hade vi biljetterna i våra svettiga nävar. Bussen gick klockan nio på morgonen, men våra snälla hotelltanter hade ställt in frukost i vår kyl: chokladmjölk, fruktmjölk, knallrosa youghurt, vaniljbullar, salta kex och andra chilenska frukostdetaljer, så vi hann äta frukost först, vilket var tur, för bussmiddagen serverades inte förrän klockan nio på kvällen. Bortsett från schlagermusiken i knastriga högtalare var resan helt ok - sätena var rymliga och man kunde fälla dem nästa till liggläge, vi fick filtar och kuddar och kaffe och karameller. Vägen gick över Anderna - som högst var vi uppe på 3600 möh och jag kände av höjdsjukan igen, men det var svindlande vackert. Nästa morgon var vi framme i Buenos Aires och möttes av Petras svåger Kristoffer som hyr ut lägenheter här. Han hade reserverat värsta drömlägenheten åt oss - den är verkligen helt fantastisk! Huset är ritat av Buschiazzo i slutet av 1800-talet - vi bor i tornlägenheten, på sammanlagt fyra våningar. Vi har en stor balkong över Plaza del Congreso och alla rummen är helt enkelt supercoola. Man kan inte komma varken in eller ut ur den jättetunga järngallerporten utan nyckel (så vi hoppas att huset inte ska börja brinna!), man kan bara åka tre i den gamla skrutthissen och häromnatten regnade det inte litervis med vatten genom torntaket. Men det gör inget, för vi bor bäst i hela Buenos Aires! Själva stan är också rätt cool. Sydamerikas svar på Paris, tyckte Julia. Arkitekturen är en fantastisk blandning av gammalt och nytt, gatorna är stora och ljusa (vi bor ett par kvarter från världens bredaste gata), det finns många parker och tusen cafeer och restauranger. Invånarna (porteños) har rykte om sig att vara högfärdiga och dryga, fast de vi har träffat har varit trevliga. Och tunnelbanan är av trä! Bilder kommer snart.